...kommer solsken!
Tänk om det är så att proppen gått ur och att allt börjar att rinna ut och sakta flyta med ett jämn och behagligt flöde. Efter ett år, 2011, som jag vill sudda ut från mitt minne eller förtränga långt långt in tycks allt nu allt äntligen under år 2012 att falla på plats. Jag vet inte ens om jag vågar tro att detta är sant!
Jag flyttar till ett boende som är varmt och torrt fyllt av varma hjärtan, slippa flänga runt i en kappsäck. Kan trots att grabbarna inte är hos mig ofta lägga mer kvalitetstid på dem när vi väl träffas. Shamanya börjar sakteligen ta form och viktigaste av allt både jag och min sambo har fått jobb. Jag längtar så efter att få vakna en morgon med ett utvilat leende på läpparna och känna mig nöjd och harmonisk. Det var såååå länge sedan. Stundtals har jag känt mig mer död en levande och fullständigt asocial.
Har insett att jag under de senaste åren sprungit genom livet och inte vågat att stanna upp, känna efter och njuta. Nej, bara spring vidare, fortare och fortare, tänk om livet kom ifatt en! Men herregud vi har ju bara ett liv och plötsligt inser man att åren har gått och bakom sig har man år av kaos, kroppsligt kaos, psykiskt och fysisk. Kanske är det så att det förträngda år 2011 var något som jag behövde för att stanna upp, inse att livet måste levas och inte bara överlevas.
Har funderat mycket på människor som kallas energitjuvar och har gått igenom de som finns i min omgivning och även dem som har funnits tidigare i livet. Har insett att dessa människor har påverkat en otroligt mycket. Jag har alltid betraktats som en god lyssnare och har alltid ställt upp. Lyssnat och funnits där. Däremot har jag haft otroligt svårt att se mina egna problem och lätta på dem. Har jag problem så får jag se till att fixa dem själv!! Detta grundar sig på min uppväxt har jag insett. Vara präktig och ordentlig och absolut inte göra några misstag, Hålla sig i ledet och inte sticka ut.
Jag stack inte ut, var präktig, skötte min skola, utbildade mig ordentligt, skaffade jobb, köpte lägenhet, sedan hus, fick barn, gifte mig, åkte på semester, hade middagar med vänner på helgen allt flöt på som ett vanligt svenssons liv. Så pladask! Stopp!! Nu ville jag inte jobba heltid, laga middag, handla, tvätta, städa, hämta och lämna barn, helt enkelt vara den perfekta frun längre!!! Jag ville ha ett liv!! Ingen visste vad som hade växt inom mig de sista åren som gift.....jag stod inte ut längre....fanns inga känslor kvar!
Efter den dagen när jag släppte bomben var vi inte längre den perfekta familjen!! Sedan den dagen och under alla följande år fram till idag har jag fått försvara varenda handling, varenda beslut, svälja och tugga, men stå kvar och försöka få min familj, läs mamma, att inse att jag gör rätt, gjorde rätt. Har till och med dragit hem mina grabbar till föräldrarna bara i det syftet att bevisa att de mår bra är hela och rena. Tänk om någon hade satt sig ner och frågat mig om hur jag mådde och inte tvingat mig att ta på masken och glattigt sprungit vidare!
Nåväl idag är idag och igår var igår. Nu tar vi och går ut i det vita landskapet och gör en snöängel och känner oss lyckliga för att proppen tycks ha gått ut! Allt har en mening även om det kan vara svårt att förstå det!!!
Kramar till er alla!
/Pia
